Nu ska jag förklara varför ni måste läsa Tell the Wolves I'm Home!
För det första är karaktärerna sådana som man blir kär i redan efter ett par sidor. Fjortonåriga June har alltid känt sig utanför, förutom när hon varit med sin morbror Finn. Tillsammans har de målat upp en egen verklighet, där hemligheter och förtroenden utbyts och stannar, bortanför omvärlden. Nu är Finn död. Junes hela värld tycks ha försvunnit med honom, och kvar finns bara den elaka storasystern Greta, de oförstående föräldrarna ... och en mystisk man som försöker ta kontakt med June. Han heter Toby, och menar att han och June förmodligen var de som kände Finn bäst, och att de måste träffas.
June, Greta, Finn, Toby - alla känns de så levande. Jag läste inte om dem, jag VAR DÄR, precis bredvid hela tiden. Det kändes som att det var jag som träffade Toby. Som målade av Greta och June. Som försökte pussla ihop alla ledtrådar i mysteriet. Att läsa den här boken var som att besöka några vänner, att BLI June. Åh, jag älskar böcker som dessa.
Nästa sak som får mig att älska den här boken är handlingen och temat. Utöver de fantastiska karaktärerna har vi ett mysterium, en familjekonflikt, feelgood-ögonblick och stunder då tårarna rinner för att det är så vackert och sorgligt. Sättet Carol Rifka Brunt skildrar kärleken fångar mig totalt. Vi får uppleva den ovillkorliga kärleken, den förbjudna kärleken, den oaccepterade kärleken, den falska kärleken, den fula kärleken, den förlorade kärleken..... Kärleken när den är som vackrast, och kärleken när den är som hemskast, fulast, värst. Dåliga sidor, och bra sidor. Avundsjuka, besvikelse, beundran, förtvivlan, insikter och ånger.
Den här boken är en sådan känslostorm, så trovärdig och efter att ha förlorat mig otaliga gånger bland de ~350 sidorna känner jag mig bara helt slagen av den här boken. Jag blir lite förlamad och det tar några minuter för hjärnan att återvända fullt ut till världen utanför boken. Samtidigt är jag inte säker på att jag vill det, för en sådan historia kan jag stanna i hur länge som helst. Har ni läst någon riktigt, riktigt bra bok någon gång så vet ni exakt vad jag menar. Det här är en sån där riktigt, riktigt bra bok.
Carol Rifka Brunt skriver som jag-vet-inte-vad. Beskrivningarna, dialogerna, Junes tankar. Allt är så fint, orden förmedlar den där rätta känslan, och det är så lagom poetiskt skrivet så att det lyckas vara otroligt vackert utan att ta fokus från handlingen.
Jag känner att det här börjar likna världens hyllning. Låter det som att jag dyrkar den här boken? Jag vet inte. Jag försöker tänka ut mindre bra saker med boken för att variera recensionen mer, men kommer inte på några värda att skriva. Så jag avslutar min kärleksförklaring till Tell the Wolves I'm Home med att uppmana er att läsa den. Det är en läsupplevelse ni verkligen inte vill missa!
